Början till slutet, ett år sedan ...

I dagarna är det exakt ett år sedan den förfärliga resan till Köpenhamn. Det var under de dagarna jag slutligen insåg, eller nästan ... eller insåg ... fortfarande oerhört ambivalent, att så här kan det inte fortsätta. Mitt förnuft förstod med hjälp av terapeuten på familjerådgivningen, X:s förra fru och en massa läsning i böcker och på internet. Känslomässigt fanns fortfarande hoppet. Jag hittade ett citat av Deepak Chopra som sedan följt mig: "The ultimate key to freedom is recognizing that everything is a choice". Jag hade valet att gå under fullständigt både psykiskt och fysiskt, eller göra mig fri även om också det gjorde ont.

För att skydda mig för X manipulativa sätt satte jag upp en mur och blev riktigt fyrkantig. Det kändes inte bra för det är inte "jag" men det fanns inga andra val. Om jag mjuknade det allra lilla minsta slog han till direkt. Om jag gav honom en lillfingernagel tog han båda händerna. Jag testade ett par gånger och jag märkte på sekunden hur han tog chansen och bytte taktik!
Så kunde han då också (som han sa i alla fall) prata med andra om hur förfärlig jag var. Att vi inte kunde skiljas åt "som folk" och fortfarande vara vänner. Han hade till exempel en idé om att han skulle komma till mig och äta middag och ha lite rajtantajtan ibland. Jag pratade lite om att kanske återgå till att vara särbo.

Vid ett tillfälle visade han mig en hemsida, ett pensionat på västkusten. - Vad är det med det sa jag? Ja, vi kan väl åka dit sa han. Goda vänner hade varit där och det var så fint. - Jamen, tycker du det är läge för det nu? sa jag. Jo, det tyckte han, jag hade ju sagt dagen innan att jag ville försöka igen ... Jag blev rejält konfunderad, hade jag verkligen sagt det? Många gånger visste jag varken ut eller in, vad jag själv eller han hade sagt. Det är ett exempel på crazymaking. Eftersom jag nu spelade in i stort sett alla samtal kunde jag gå tillbaka och lyssna. Jag hade INTE sagt så, det sista jag avslutade det samtalet med var att jag INTE ville försöka igen! Så där höll det på under sommaren, men jag hade oerhört mycket nytta av att jag spelade in våra samtal, även telefonsamtal. (Enligt lag är det tillåtet att spela in samtal man själv deltar i om någon undrar).

Första lögnerna …

Den första lögnen (som jag vet) levererades vid första mötet. Vi hade första mejlkontakten på en onsdag. På lördagen pratades vi vid i telefonen och onsdagen veckan efter träffades vi för första gången. När vi åt middag den kvällen berättade X om sin äldsta son som han fick när han var 20 år. X var student och hade varit ute och festat på kvällen. På väg hem träffade han och hans kompis några tjejer, den ena hade stora vackra rådjursögon. Han följde med henne hem och hon blev gravid. Han berättade hur han varit med under förlossningen då hans son föddes och sen hade han inte träffat sonen igen förrän han var 18 år. En riktig snyfthistoria, mycket inlevelsefullt berättad.

Någon dag senare pratade jag med en barndomsvän och berättade om X. Men, sa hon, honom känner jag!!! (han har ett inte jättevanligt namn). De hade i mitten av 70-talet bott i samma stad i Dalarna och familjerna hade umgåtts en del. Han hade alltså bott där med fru och son …

När jag berättade för X att min väninna kände honom blev han alldeles till sig. Han skickade sms och undrade om vi fortfarande var vänner … sa att han hade burit sig åt som en skitstövel i det äktenskapet och därför skämdes, ville inte komma ihåg det. Sa han. Och det gick jag på förstås (han insåg väl att det inte är någon merit att vara på jakt efter sin femte fru). De hade skiljt sig när sonen var fem år. Under åren har jag sedan hört 3-4 olika versioner om hur det gick till när han träffade sin första fru och fick sitt första barn. Den ena versionen berättade han för sonen själv och jag undrade i  mitt stilla sinne vilken version han har hört från sin mamma ...

Ett par dagar efter att vi träffades (fredagen tror jag) mejlade han mig och berättade att han hade varit ute på stan på dagen och stött på ett par gamla vänner som bjudit hem honom på middag på kvällen. Under en middag på vår förlovningsresa berättade han om att han haft mejlkontakt med några olika kvinnor från dejtingsajten i den vevan vi träffades, och att han även varit på bio med en kvinna i sin hemstad. Så berättade han att han varit ute och ätit middag med henne just denna fredag, och att han då berättat för henne att han träffat mig.

Va? sa jag, du sa ju att du varit hembjuden till ett par goda vänner? Inte för att det spelade någon roll, vi hade ju bara träffats på en enda dejt, och vad skulle jag säga om han åt middag med någon? Alltså en helt onödig lögn från hans sida, han hade inte ens behövt tala om vad han gjort den kvällen. När jag avslöjade hans lögn menade han att en liten vit lögn var väl inget, och förresten, han hade faktiskt varit hembjuden till goda vänner fast en annan gång för länge sen. Och, det lät som om jag tyckte att det där var ett karaktärsdrag hos honom att ljuga, anklagade han mig (en form av projektion). Nej då, visst inte sa jag … för man vill ju inte vara otrevlig. Helt enligt skolboken om mytomaner och den här typen av personer.

En annan snyfthistoria var hur han och hans bror fått gå runt och knacka dörr hos sina bättre bemedlade skolkompisar och sälja hantverksalster som hans mamma tillverkat, för att få ihop till brödfödan. Det tyckte jag ju såklart var förfärligt att behöva utsätta sig för den skammen. Jag har senare pratat med brodern som säger att det aldrig har hänt. X sa också att hans pappa inte brydde sig så mycket om barnen hemma men var en aktiv scoutledare. Därför blev han scout för att få träffa sin pappa. Brodern har inga som helst minnen av att pappan var scoutledare, han tyckte över huvudtaget inte om barn och skulle säkerligen aldrig ha lagt tid och energi på det. Hur mycket han ljugit om under våra år tillsammans har jag ingen aning om.

Women who love psychopaths ...

Boken "Women who love psychopaths" var det bästa köp jag någonsin gjort tror jag! Att man kan få så mycket för bara 10 USD. Jag har under det senaste året läst massor, och jag menar verkligen massor, om våld i nära relationer och personlighetsstöriningar, men ingenstans sett förklaringar som i denna bok!
Innehållet bygger på olika studier och är alltså ganska väl förankrat. Massor av känslor, tankar och reflektioner poppar upp ... egentligen skulle jag inte behöva skriva ett enda ord i den här bloggen utan bara säga - LÄS BOKEN!!!
Den ger mig en helt otrolig och kuslig känsla av dejà vu ... nästan allt som tas upp stämmer för hur jag träffade mr X och hur vår relation utvecklades och även mina personlighetsdrag. Det är det som är bokens huvudfokus, vilka kvinnor är det som faller för psykopater och vad tittar psykopaterna eller de med psykopatiska drag efter när de väljer sina byten?
Jag funderar en hel del på hur han måste ha myst över hur lätt jag tågade med full fart rakt in i fällan. Min terapeut sa ju att han var ett skolboksexempel, och i den här boken som sagt, finns varje liten detalj beskriven. Det är svårt att säga vad som är mest intressant i boken, men avsnittet om trance, hypnotisering och suggestering var något helt nytt för mig, och riktigt spooky.

Första kontakten - intensiv uppvaktning

Vi fick som sagt kontakt via en site på Internet. Under 2-3 dagar växlade vi flera långa mejl (onsdag-fredag). Jag hade haft mejlkontakt med ett par män innan och de skrev kanske 4-5 rader i taget och berättade inte mycket om sig själva. Men här blev det skillnad! Jättelånga mejl och X skrev mycket om sig själv och sina barn, sina intressen och vad han ville ha ut av en relation. Efter ett par dagar kändes det som vi hade känt varandra hela livet. I efterhand hade jag (och har fortfarande) svårt att reda ut den där tidsrymden. Var det verkligen bara några dagar? Jo, faktiskt. Han mejlade en aria ur Turandot, Nessun dorma, för den tyckte han påminde så mycket om mig. Jag begriper fortfarande inte varför den påminde om mig, men jag kände mig uppmärksammad förstås.

På fredagkvällen mejlade han sitt telefonnummer och sina uppgifter på Eniro (så att jag skulle kunna kolla vem han var). Jag skrev att "jag ringer i morgon lördag". Jag gjorde så och vi pratade minst en och en halv timma. Ett jättefint samtal. Det avslutades med att X sa "Jaha, vad gör vi åt det här nu? Varken du eller jag är väl intresserade av att bara få en brevkompis?". Nej, så var det ju. Vi insåg att vår närmaste helger var upptagen. Jag kom då med förslaget att vi skulle ses på onsdagseftermiddagen i en stad som ligger mittemellan våra.

När jag kom hem från jobbet på måndagen hängde en bukett blommor på min dörr. Det var från X. Han hade blivit så glad för att jag verkligen ringde när jag hade sagt att jag skulle det. Jag tyckte det var lite underligt ... för mig är det självklart att hålla det jag lovar, och dessutom, om jag inte hade gjort det så - vi hade ju inte mer än skickat några mejl fram och tillbaka. Jag blev så klart jätteglad.

På onsdagen träffades vi kl. 15 som avtalat. Vi fikade, pratade, promenerade och pratade massor. Framåt kvällen åt vi middag och vid 21-tiden åkte vi hemåt igen. X tyckte att på fredagen, två dagar senare, skulle vi båda två samtidigt kl. 21 skicka varandra ett mejl där vi skrev om hur vi upplevt vårt möte. Jag tänkte när jag åkte hem att, vad i hela friden ska jag skriva? X hade pratat nästan oavbrutet hela tiden. Frågat ut mig om allt och jag fick inte mycket utrymme att varken prata eller tänka. Jag kände mig alldeles tom i huvudet, det fanns inte mycket plats kvar till mina tankar. Jag minns att jag svängde ihop något som blev ganska torftigt. Hans mejl var översvallande, han hade känt efter 5 minuter att jag var den han ville leva med, men hur länge skulle han vänta innan han vågade säga det till mig? Osv. ...
Nu när jag har skaffat mig en hel del kunskap om manipulativa personer kan jag ju se taktiken tydligt.
Efter den första träffen åkte jag sedan till honom ca 30 mil över helgen en och en halv vecka senare.

Vid frukosten på lördagsmorgonen fick jag sätta mig vid dukat bord och det låg ett litet paket på min tallrik. Det var ett par guldörhängen. Jag blev jätteglad förstås! När jag stod i duschen strömmade plötsligt musik ur ett par högtalare. Det var Nessun dorma och en del annan musik, han överraskade med en spellista han hade gjort bara för mig ...
Nästa morgon låg ett paket, likadant som dagen innan men större, på min tallrik. Det var ett guldhalsband som matchade örhängena. Ännu mera taktik! Dels så kände jag mig ju oerhört bekräftad och uppvaktad, och dels fick han ju här ett par hållhakar på mig, jag hamnade i tacksamhetsskuld. Eventuella tvivel fick inte utrymme och överskuggades av all denna uppvaktning. Jag hade med mig en fin liten bok med citat om vänskap till honom, en lite mer beskedlig start kan man tycka ... och vid närmare eftertanke, kanske mer i nivå med hur långt vår relation hade hunnit om man ska se realistiskt på det.

Veckorna som följde skickade han mängder av sms av typen "är ute och promenerar på lunchen och går just nu förbi den där parkbänken där vi satt" eller "sitter på tåget och tänker på hur fantastiskt det är att jag har träffat dig". Han frågade vid något tillfälle vilken färg jag tyckte bäst om, och nästa helg jag kom till honom hade han köpt en morgonrock till  mig i den färgen.
Efter den första helgen fortsatte vi sedan att åka till varandra varje helg i tre år med något enstaka undantag. Efter exakt två månader förlovade vi oss, efter exakt sex månader (på klockslaget) gifte vi oss (femte gången gilt för honom visade det sig senare) i den stad vi träffades första gången.

Partnervåld hot mot folkhälsan

Ytterligare ett folkhälsomål?! Verkligen intressant debattinlägg i Svenska Dagbladet Brännpunkt idag! Man tar upp problemet med våld i nära relationer och vad det betyder för folkhälsan. För visst påverkar det folkhälsan om närmare 30% av alla kvinnor i nära relationer utsätts för våld i någon form. Därutöver finns ett stort mörkertal. Några få procent män utsätts och där är mörkertalet säkert ännu större. Det känns verkligen viktigt att sprida information om detta, och jag hoppas att fler vill, vågar och orkar delge sina upplevelser!

Varför Idgie?

Ja varför kallar jag mig för Idgie och varför har jag en skål gröna tomater som profilbild? Jag är inte så mordisk som det kanske kan låta. Den dagen X flyttade härifrån och jag på kvällen var ensam i huset tittade jag på filmen "Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café". Det var en sån otrolig känsla att äntligen vara själv (även om jag var rädd och sprang till fönstren och tittade vid minsta ljud).
En bit in i filmen släppte den spänning jag burit på i över ett år, och jag kunde äntligen gråta. Jag förstod verkligen vad Ruth i filmen hade varit utsatt för.
Ytterligare en tid senare tittade jag på Hitchcocks Fåglarna som är 40 år äldre än Gröna tomater. Det fanns en kvinna i filmen (Mitches  mor) som jag tyckte var så vacker och när jag kollade vem hon var så var det Idgie, alltså Jessica Tandy! Det var samtidigt med att jag började skriva här och det kändes som ett fint sammanträffande!

Nationell studie om utsatthet för våld

Under våren genomför Nationellt centrum för kvinnofrid en stor nationell studie där 10 000 kvinnor och 10 000 män i åldern 18-75 år tillfrågas om sin utsatthet för våld, både i barndomen, ungdomen och vuxen ålder. Läs mer om studien här>>