Min historia

Hur vet du om du är utsatt för verbal/psykisk misshandel? Här är min historia:
Det tog 7-8 månader innan jag själv förstod vad det handlade om, och det var helt och hållet tack vare en föreläsning om "Våld i nära relationer" som jag lyssnade på i mitt jobb. Hade jag inte fått det tillfället hade det sannolikt tagit mycket längre tid. Många lever ju i åratal i ett sånt här kaos. En månad tidigare hade jag sökt läkare för bröstsmärtor och andnöd men man hittade inga fel. Jag hade också problem att sova, kunde inte sköta mitt jobb ordentligt, jag glömde bort saker, missade att göra det jag skulle. Jag hade gått upp 10 kg i vikt och var deprimerad. Allt detta fick jag höra på föreläsningen, var symtom på psykisk misshandel.
Kanske kan min berättelse och mina exempel hjälpa dig som ännu inte riktigt förstått att det finns massor av kvinnor som råkar ut för detta, att det handlar om en personlighetsstörning hos mannen, och att förövaren handlar enligt ett mönster som går att känna igen! Det förekommer givetvis att män råkar ut för sådana här kvinnor också, men det är långt ifrån lika vanligt.

Vi träffades 2007 via en kontaktsajt på nätet. Efter bara några veckor beställde vi en resa som vi gjorde när vi känt varandra i två månader. Under resan förlovade vi oss och köpte även vigselring. Hade det varit möjligt hade han velat gifta sig redan då. Vigseln blev i stället på sexmånadersdagen. När vi planeraqde att gifta oss var det jag som fick ordna med vigselförättare, hotell och middag. Jag ville ha en brudbukett, och det "fick jag ordna själv i så fall". Han tyckte inte vigseln var så viktig, mest en formsak. Han ansåg att förlovningen var det viktigaste. "det var då vi bestämde oss". För lite sedan hittade jag buketten i en flyttlåda, den såg symboliskt eländig ut och hamnade i soptunnan förstås.

I tre år var vi sedan särbo och åkte till varandra varenda helg, med bara ett par undantag. Detta var tre jättefina år på alla sätt!
Vi gjorde massor av roliga och intressanta saker och gjorde flera utlandsresor under det första året. (Detta upprepar han nu med sitt nya offer). Inom ett års tid gjorde vi semesterresor till Egypten, Marocko, London, Danmark, USA plus en del resor inom Sverige. Efter detta blev det inga fler resor (bara prat om ...) men det reflekterade jag inte över.

Efter knappt tre år blev han arbetslös, "på grund av arbetsbrist" sades det.
Vi tyckte inte det var någon idé att han sökte jobb i sin gamla stad, utan han flyttade till mig och började söka jobb här. Fast med jämna mellanrum deklarerade han att eftersom han var en sån pedant och perfektionist skulle det nog inte bli lätt att leva tillsammans med mig som var så slarvig. Jag fick inte ihop det riktigt, med att jag hela tiden fick plocka i ordning efter honom.

Efter kvällsmackan

Jag hade precis köpt och renoverat en lägenhet, men det var "bara en trea" och han tyckte det var alldeles för litet för oss två.
I princip redan från första dagen han flyttade in i juni 2010 började helvetet. Det var som Dr Jekyll och Mr Hyde. Vi skulle åka på semester och den startade med tre timmars bilresa och en aggressiv monolog från hans sida. Hur jag än försökte gick det inte att förklara för honom att han missförstod allt jag sa. Senare har jag ju lärt mig att detta är ett vapen och en taktik hos manipulativa personer, som de använder för att få offret ur balans.

När vi kom hem från semestern (som var OK) började jag leta större lägenheter. Jag kunde själv tänka mig ett hus, men visste att han ville bo i lägenhet centralt. Plötsligt började han titta på husannonser. Jag blev givetvis glad för det eftersom jag är trädgårdsintresserad. Det slutade med att vi köpte ett hus som var i behov av totalrenovering. Innan vi köpte huset var allt frid och fröjd i över en månad, men så fort vi skrivit kontrakt på huset och jag lämnat in min lägenhet till försäljning brakade helvetet löst igen.
Jag hade räknat med att kanske lägga 400 000 på renoveringen (huset ligger i ett "lågprisområde"). Summan slutade på drygt 700 000. Det dög inte att köpa inredning från IKEA utan det skulle vara sådant som passade hans grandiosa person. Skulle vi köpa några brädor kunde vi inte åka till Bygg Max och hämta, utan vi skulle åka till Beijers, gå in till en säljare på hans kontor och berätta vad vi var ute efter. Han skrev en order som sen levererades hem med lastbil. Det mesta var i den stilen.
Vi tog in anbud på renoveringen men under arbetets gång sprang han sedan hos byggjobbarna och beställde än det ena än det andra extra, och sådan blir ju mycket dyrare än om det funnits med i anbudet från början.

Där stod vi alltså sedan med ett hus som vi överinvesterat i (banken varnade oss hela tiden men han vägrade att lyssna). Vi sa att vi kommer ju att bo här minst 10 år, så det ska väl ordna sig.
Hela tiden som vi letade bostad (fem månader) pendlade vår relation mellan att vara bra och dessa eviga aggressiva utbrott. De kunde vara i flera timmar, och gärna framåt kvällen/natten så att jag sedan inte kunde sova. Det hände att jag sov inlåst i sovrummet och han i gästrummet. När jag sa att det är lika bra att vi delar på oss vände han och blev "som förr" igen. Här kan du läsa mer om "Narcissist's Volcanic Rage"

Jag föreslog familjerådgivningen, och i januari 2011 började vi där. Då var jag totalt körd i botten och funderade i bland på att ta livet av mig. Vi gick där till maj månad. Jag satsade 100% för jag ville verkligen att vi skulle få tillbaka den fina relation vi haft från början. När han blev arbetslös och skulle flytta till mig sa han "du kan räkna med att jag blir en besvärlig jävel om jag ska gå arbetslös och vi inte har en större bostad". Jag var alltså helt inställd på att det var det som var problemet.
Flera tillfällen under våren hade jag en känsla av att terapeuten ville förmedla något till mig. I maj sa hon att "jag kan nog inte hjälpa er" utan hon föreslog X att gå i enskild terapi. Det skulle säkert ta minst ett år trodde hon.

Han gick till en psykolog och efter andra besöket ville denne även träffa mig för att höra min version. X gick dit en gång efter det. Besök nummer tre "glömde" han. Sen var det semestertider och han skulle boka en ny tid efter sommaren.

En helg i början av april (2011) kom min dotter M från Stockholm och hälsade på med sin lilla kille. De kom en fredag eftermiddag. Vi lagade middag för att ha klart när X kom hem från jobbet. Han kom inte förrän framåt sjutiden. Då åt vi sen gick han in på sitt arbetsrum. Efter en stund skulle han titta på TV (vilket nästan aldrig brukar), det var Carmina Burana. Han hade TV:n på nästan outhärdligt hög volym. Min dotter och jag kunde inte prata med varandra utan fick sitta och läsa istället. Sen var det ytterligare ett program han skulle se. Det höll på till läggdags.

Morgonen efter vaknade dotter och barnbarn vid sextiden och jag gick också upp. X sov. Jag åt lite frukost tillsammans med dem och sen skulle de ut på promenad. Jag tyckte det skulle vara roligt att följa med. Skrev på anslagstavlan i köket att vi gått ut en liten stund. När vi kom tillbaka satt X oh såg ut som ett åskmoln och åt frukost. Han hade inte sett mitt meddelande och var sur för att vi inte hade väckt honom, och gått själva. Jag satte mig och åt resten av min frukost, som jag sparat för att äta med X.

På eftermiddagen skulle vi grilla. Dotter M och jag förberedde och gjorde i ordning maten. X höll sig mestadels på sitt arbetsrum. Min andra dotter E med sambo A skulle också komma. När det började närma sig tiden de skulle komma gick X ut och började räfsa i trädgården. Där fanns egentligen inget att räfsa, och han var dessutom inte intresserad av trädgården annars. När E och A kom fortsatte han att räfsa, vinkade bara till dem. Efter en stund kom han in och hejade men försvann igen, ut i garaget denna gång. Han tittade fram en stund till grillningen (som han sagt han ville vara med på för att lära sig) men gick igen.

Vi fick sen hämta honom till maten och vid middagen är han plötsligt övertrevlig. Pratar med alla och ställer en massa frågor om ungdomarnas hobbies och jobb. Alla tycker bara det känns slemmigt, alltihop upplevs väldigt konstigt. Efter maten försvann han in på sitt arbetsrum igen och började sjunga körövningar (!). Första och enda gången jag hört det.

Söndag morgon gick vi också promenad. X var vaken men vi ville gå själva, dels på grund av hans sätt dagen innan, och dels ville min dotter prata med mig i enrum. Han drog igång igen och hävdade att han dagen innan blivit utesluten och isolerad från gemenskapen. Att vi hela tiden försökt få honom att delta kändes han inte vid.

Han hävdade att han slutat räfsa när E och hennes sambo kom, och gått fram och hälsat dem välkomna. De sa att han bara vinkat och fortsatt räfsa.

Min dotter och jag pratade och hon (och hennes två syskon) var väldigt orolig för hur jag hade det. Döttrarna hade tillsammans ringt kvinnojouren och frågat hur de kunde hjälpa mig. Under söndagen pratade vi ännu mer. Vi bestämde att hon skulle stanna kvar ett par dagar extra. Min son och M:s sambo erbjöd sig komma ner från Stockholm. E och A tog ledigt från jobbet och skulle komma hit under måndagen.

De bad mig peka ut allt jag var rädd om och så packade de ner i flyttkartonger. De hyrde ett släp och bar ut en säng + lådor och körde till E:s lägenhet som stod tom. De fotograferade allt i hela huset om utifall att han skulle förstöra något. Så ringde vi X och sa att vi ville träffa honom och prata (jag ville inte vara ensam med honom). Jag berättade att jag tänkte bo i lägenheten ett tag (det blev två dagar, så manipulerade han mig tillbaka igen). Han ansåg sig vara utsatt för en komplott, men saken var ju att jag var rädd för vad som skulle hänt om jag sagt på söndagen att vi pratat om att jag skulle ge mig iväg.

När vi bestämde att vi skulle gifta oss sa X att han berättat det för sin fd fru (nr 4). Hennes kommentar var "har du talat om för henne hur dan du är?". Vad menar hon med det, sa jag. Ja det får du väl ringa henne och fråga, svarade X. Jag tänkte flera gånger under våren, nu efter tre år, att jag faktiskt skulle göra det. Jag sa till X att nu ska jag ringa till henne och fråga. Gör du det sa han, här är numret. Så sa han att om jag ringde till hans förra fru så kunde han ringa till min fd mans (barnens pappa) fru och höra vad hon tyckte om mina barns uppträdande.

På skärtorsdagen blev det av, jag ringde min företrädare. Det första hon sa var "jaha, är det din tur nu". Vi pratade nästan en timma och hon sa också att "du berättar mitt liv". Hon hade varit utsatt för precis samma sak. Lögner från första början och så fort de flyttat ihop startade de aggressiva utbrotten. När vi avslutade sa jag att jag hoppas att jag inte ställt till det och rört upp en massa för dig ... Hon svarade att det är tvärt om, nu förstår jag att det inte är jag som är tokig ... Hon tyckte jag skulle ge mig iväg så fort som möjligt.

Efter några veckor berättade jag för X om samtalet och han blev ursinnig, mörklila i ansiktet. Jag hade gått bakom ryggen på honom. Trots att jag sagt att jag skulle ringa henne och han gav mig telefonnumret ... Så hade han berättat det för "ett antal människor" och de hade aldrig hört på maken, att man kunde bära sig åt på det viset som jag gjort ...

Efter ytterligare ett par dagar sa han att han minsann ringt min fd:s nya fru och fått sin uppfattning om mina barn bekräftad. Jag tänkte att om de nu är så förfärliga så vill jag att vi allihop träffas och pratar igenom det hela. Så jag ringde min fd som inte hade en aning om saken. Efter en stund ringde han tillbaka efter att ha pratat med sin fru. Hon ville träffa mig, och jag åkte dit ett par dagar senare. X hade föreslagit att de skulle träffas och ta en öl på en pub och prata. Hon hade nekat att träffa honom och inte velat prata med honom alls.

I mitten av juni skulle vi till Köpenhamn på en fest hos X:s dotter. Bilresan dit blev en mardröm. Den första timman höll han en monolog/föreläsning om hur bra det är med vindkraft. Precis samma föreläsning som jag hört ett par dagar tidigare och där jag inte hade någon annan åsikt än honom. Det var alltså en upprepning och inte särskilt underhållande. Jag sa också att vi väl har viktigare saker att prata om (vår relation t.ex.). Det ledde till ett aggressivt utbrott och hånfulla kommentarer om vilken nivå mina engagemang låg.

Han kom in på sin kontakt med psykologen och sa att han nog egentligen inte behövde gå dit efter semestern. Det var mest om han själv ville. Psykologen hade sagt att X var psykiskt frisk, och om X ville skulle han skriva ett intyg om det. Jag vet att det inte går till på det viset, men blev fullständigt tillintetgjord. Det var mitt sista halmstrå att han skulle gå i terapi. Nu rasade allt, jag kände mig alldeles tom inombords.

 Jag började titta efter buss eller tåg hem, var beredd att avbryta resan. Men klockan var mycket så det fanns inga.

Här blev det också så att jag berättade att jag pratat med min fd:s fru. X blev fullständigt rabiat, gapade och skrek och dunkade knytnäven i instrumentbrädan och påstod att jag gått bakom ryggen på honom och dessutom satt min fd:s fru i knipa, eftersom han bett henne att inte berätta för någon att han ringt henne. Att hon bekräftat hans åsikter förklarade han bort med att han menat på något annat sätt.

Så bytte vi så han körde. På ett ställe svängde han av fel och vi kom in på en mindre väg. Det ösregnade och var mörkt. Han var fortfarande ursinnig och fick stanna ofta för att kissa, systemet snurrade väl på högtryck. En gång blev jag livrädd när han svängde in på en liten skogsväg. Jag lyckades få till att vi bytte igen så jag körde. Jag var livrädd, dels för hans aggressivitet, dels för att han körde dåligt i ilskan. Jag hade ingen aning om vart vi var men följde skyltarna. Till slut kom vi fram till Malmö, omvägen hade tagit mer än timma extra. Vi var framme i Köpenhamn vid midnatt och jag var fullständigt utpumpad.

Dagarna i Köpenhamn var trevliga, vi träffade släktingar. När vi skulle åka hem började han ladda redan på morgonen med spydiga kommentarer (när ingen annan hörde givetvis). Vi packade och gick ut på gatan för att vänta på de andra. Han fortsatte käbbla och jag gick fram och tillbaka på trottoaren för att komma undan, men han följde efter hela tiden. Samtidigt som hans dotter kom fick jag nog. Jag hämtade min väska i bilen och sa att jag tar tåget hem. Jag utsätter mig inte för att sitta fem timmar i en bil med dig.  Sa också att " nu säger jag som det är (så dottern hörde), det här sista året har varit ett rent helvete, jag orkar inte mer". Han försökte övertala mig att åka bilen, dottern sa åt honom att sluta, och jag tog bussen till stationen och tåget hem.

Vi kom hem nästan samtidigt och jag kände aggressiviteten i luften. Vågade inte stanna i huset utan packade lite grejor och begav mig till lägenheten.

Under våren flydde jag nog dit sex-sju gånger sammanlagt. Varje gång ringde X och ville jag skulle komma tillbaka. Samtal som kanske varade 2-3 timmar. Han grät och bedyrade att han skulle ändra sig. Vi skulle glömma allt som varit, dra ett streck, sätta ner foten och börja om på nytt. Han saknade mig så vid sin sida och kunde inte förstå hur det kunde bli på det här viset. Jag lät mig varje gång övertalas (manipuleras). När jag vände tillbaka hade vi det jättefint en vecka eller två. Vi var t.ex. på en resa i början av juni (födelsedagspresent från mig till X) där vi hade jättefint, det var en lyckad minisemester. Men det startade alltid igen med aggressiva utbrott. De där varma goa ögonen som jag tyckt så mycket om blev iskalla, hotfulla och jag blev livrädd. Började sova i gästrummet, oftast med dörren låst och X gapande utanför "för att jag stängde all kommunikation". Fast det ju alltid var så att jag inte fick komma till tals, eller det jag sa var fel saker. Att stänga in sig eller ge sig iväg var enda sättet att komma undan hans bombardemang.

Under den här tiden hade jag alltid telefonen i fickan, bil- och dörrnycklar likaså, som säkerhet. Från det att vi kom hem från Köpenhamn hade jag också nästan alltid telefonen på inspelning. Det hade jag mer och mer nytta av. Dels kunde jag gå tillbaka och kolla när han sagt att jag eller han själv sagt eller inte sagt något, det blev också en hjälp för mig själv att förstå vad det handlade om. Manipulation, crazymaking, försöka få mig att bli osäker, skämmas osv. Hela registret som jag också nu läste mer och mer om på nätet. Jag började förstå att det är ett mönster (som han följde till punkt och pricka). Att det finns många män som är nästan exakt lika dana, jag var inte ensam att vara utsatt.

På midsommarafton kom jag efter ny övertalning tillbaka till vårt hus igen, vi tillbringade midsommar tillsammans. Men då hade jag bestämt mig. Jag skulle bryta vår relation för gott. Jag stannade sen kvar i huset men under sommaren förberedde jag mig utan att säga något. Jag tog reda på vad som gällde rent juridiskt, läste på om hur en sån här person reagerar när de inser att det "är kört", pratade med olika människor privat och på jobbet och som stöttade mig. Ett antal personer erbjöd husrum och hjälp om det så var mitt i natten. Några ville till och med ge mig en dörrnyckel Jag gick igenom och skrev ut alla våra gemensamma kontoutdrag från det senaste året, skrev ut telefonräkningen med alla ringda samtal, skrev ut och lade undan alla elaka mail och sms.  

Sista dagarna i augusti fyllde jag i skilsmässoansökan, han vägrade skriva på. 1/9 tog jag en promenad på lunchen och lämnade in egen ansökan på tingsrätten. Efter någon vecka fick han en delgivning på posten och efter ytterligare ett par veckor skrev han på och skickade in. Han hade då skaffat en lägenhet till 1/10 och under hela september var han synnerligen aktiv med att dejta på nätet. Han åkte en helg till Stockholm (utan att säga vad skulle göra där). Sa bara innan han åkte att "du kan se till att det finns frukost hemma på måndag morgon". Jag sa att det får du faktiskt göra själv, jag servar inte dig som är ute och träffar andra kvinnor. Han hade ingen som helst förståelse för att jag var ledsen och tog illa vid mig för att han på en gång letade rätt på ett nytt offer (alltså total brist på empati). Men det följer ju skolboken det också.
Ett par dagar senare hade han en ny kvinnlig vän från Stockholm på Facebook. Jag kontaktade denna person, och mycket riktigt, min man hade varit där och hälsat på. Operabesök och hela kitet. Men hon behövde ingen varning,  hon hade själv konstaterat att han var lite för översvallande för att det skulle kännas bra. I samma veva låg ett lapp med ett telefonnummer på hans skrivbord. Numret gick till en kvinna, faktiskt släkt i släkten till mig. Jag kontaktade henne också. Hon är psykolog och behövde inte heller någon varning. Hon hade inte gått på hans "manipulativa ordbajsande" som hon själv sa. X hade sagt att han och jag inte hade haft någon relation sedan i våras.
Det tog kanske tre veckor så lyckades han. En kvinna från Stockholmstrakten fastnade på kroken. Som Ikaros lyfter han med sina vaxvingar mot solen ännu en gång.

Sen har det varit en lång resa med att få bodelningen klar. Jag tog hjälp av en advokat men X förhalade i alla fall och det tog flera månader (där han anklagade mig och advokaten för att förhala ärendet). Nu har det gått tio månader och jag mår bättre och bättre även om det dippar ibland. Det blir mer och mer sällan, men fortfarande är det en sak kvar som X förhalar. Ett dokument som jag ska ha, det är ju hans sista möjlighet att ha kvar makt och kontroll, så den karamellen vill han väl suga på ett tag till.
I mitten av juni skulle jag äntligen få de dokument jag hade behövt till deklarationen en och en  halv månad tidigare (och som jag frågat efter sedan februari). Jag fick en plastmapp med papper. När jag tittade i den var det kopior på ett projekt han jobbat med och gamla utskrivna privata tågbiljetter från 2009 och framåt. Alltså skräppapper utan något som helst inbördes sammanhang. När jag påpekade det kom det ett ursäktande mejl, han hade råkat ta fel mapp från jobbet. Nu skulle han åka utomlands på en veckas semester, men sen skulle jag få de rätta dokumenten. De fick jag sen som avtalat, men det fattades ett par papper. Jag struntade i det för jag ville inte ha mer kontakt. Döm om min förvåning när det, efter ytterligare en vecka sedan låg i min brevlåda. Det tog alltså drygt fyra månader att få ca 10 A4 som han förvarat i en pärm. Han skickade ett antal otrevliga mejl där han förklarade att han minsann jobbade i så viktiga projekt och hade så mycket att göra både på jobbet och privat att han inte hade tid att vara någon springpojk åt mig och leverera dessa papper. Det hade tagit maximalt 10 minuter att ta dem ur pärmen, lägga i ett kuvert och posta till mig. Istället lade han en hel del tid på att förhala och skriva otrevliga mejl. Det var så genomskinligt och så förutsägbart, helt enligt skolboken igen.